torsdag 3 juli 2008

Olycksfågel



Nicke nyfiken med stort N, det är jag det. Mamma går på helspänn hela dagarna. Det bästa jag vet nu är att ställa mig upp. Att jag bara är sju månader, och inte riktigt har balansen med mig, bryr jag mig inte om. Jag reser mig upp mot det mesta, och när jag står där släpper jag taget. BANG! säger det, och jag börjar gallskrika. Jag vill ju kunna stå själv!!
I går när jag var jätte trött la mamma mig i sängen som vanligt. Efter ett tag blev det tyst och hon trodde jag hade somnat. Men inte då. Rätt som det var hördes ett jätte BANG och sen ett illskrik. Då hade jag rest mig upp och sen ramlat bakåt. Jag låg med huvudet och ryggen mot spjälorna. Jag skrek och skrek. Mamma fick panik. Efter ett tag gick det över. Jag somnade i mammas famn istället. Mamma säger att hon inte vågar låta mig sova i spjälsängen längre. I natt sov jag mella mamma och pappa. Det var mysigt!
Jag tycker det är roligare att åla omkring på golvet nu, än att gå i gåstolen. Det är nästan så att jag kryper. Tre krypsteg har jag klarat än så länge. Men på något sätt så är det roligare att gå. Jag går omkring jätte mycket med mamma om dagarna. När jag ligger på golvet ställer jag mig på knä och sedan reser jag mig upp på tårna. Jag vill ju så gärna kunna ställa mig upp och gå iväg. Vem vet, jag kanske hoppar över krypandet och börjar gå direkt. Det gjorde tydligen mamma när hon var liten.
När jag går omkring i min gåstol så älskar jag att öppna skåpsluckorna. Det händer väldigt ofta att jag klämmer fingrarna. Ibland så öppnar jag upp dem så snabbt så jag får dem rakt i huvudet. Det händer ganska ofta också att jag går rakt in i saker med huvudet före, tex bord. Ja, det är en period med väldigt mycket gnäll just nu. Antingen så slår jag mig eller så blir jag arg för att jag inte klarar av att göra vissa saker. Det gör ont och kliar i munnen pga tänderna och så är jag snuvig. Det är verkligen inte lätt att vara Neo just nu.

1 kommentar:

Anna sa...

Du lilla olycksfågel, det lär inte vara sista gången du slår dej. Tur du har mamma och pappa som kan trösta dej.